När jag ser på film
Jag är en person som verkligen föredrar att titta på film ensam och inte i sällskap med andra. På så sätt kan jag verkligen insupa handlingen och ta till mig det som händer. Jag vill att det ska kännas som att jag är med i filmen, vilket det inte gör för mig om andra människor är med.
Därför ser jag ofta film hemma i sängen innan jag ska sova. Något jag gjorde igår! Och jag tänkte tipsa om filmen jag såg. Det är en ganska gammal film, från 1986. Stand By Me heter den och den handlar om fyra pojkar som bestämmer sig för att gå hela vägen till en sjö för att se en död kropp - något som tar ett drygt dygn. Fokus i filmen hamnar på de fyra tolv/trettonåringarnas vänskap som skildras väldigt fint. Filmen är baserad på en novell av Stephen King, men trots det har filmen inga spår av den skräck som ofta präglar Stephen Kings filmer.
Jag rekommenderar den här filmen till alla som vill se en film som berör. För det gör den här. Jag grät så mycket i slutet av filmen att mamma kom in och undrade om allt var okej. Och jag vill gärna gråta när jag ser en film, jag tycker om att känna något. Om en film får mig att känna något, då är det ett tecken på att den är bra. För en dålig film skulle ju aldrig få mig att känna något. Därför gråter jag alltid som mest till de filmer jag tycker är bäst. Tårar behöver inte betyda att det är sorgligt, bara att det är fint.
Så se Stand by Me om ni är redo att gråta en skvätt!
/ Felicia
